Elefanternas paradis

Efter att ha rest till Bad Gastein med buss 20 timmar för några år sen lovade jag mig själv att aldrig göra en sådan resa igen . Meeeen nu sitter jag ändå här framför datorn och skriver om just en sån resa fast cirka 10 gånger värre..

Annie och jag hade fått lov att ta ledigt från skolan två dagar innan helgen för att kunna göra våra lååååånga resa upp till Mole national park i den nordligaste delen av Ghana. Eftersom dom inte har några busstabeller i Ghana så gäller det att vara först på plats och också tidigast då man inte vet hur många bussar som går eller hur många som lyckas boka en biljett före. Buss stationen ligger i huvudstaden Accra ca 90 min från våran lilla by så det blev en härlig väckning på 4.00 av mobilen då vi ville hinna in innan 7 ruschen. Minibussen in till Accra gick relativt fort och snart stod vi på busstationen och letade snabbt upp en biljettkille. Till vår stora förvåning fick vi reda på att vi var på fel busstation dessa bussarna gick till Kumasi vilket ligger ca 8 timmar före dit vi skulle.

Klockan hade hunnit bli lite över sju så snabbt som attan sprang vi med väskor genom ”slummen” och dess härliga träsk. Flåsande kom vi fram och bad om en biljett till Tamale . Till svar fick vi ” which one do you want 15.00 or 17.00” . Blicken han fick av mig gjorde honom lite smått förvirrad och Annie frågade snabbt om man kunde ta sig till Tamale på något annat sätt. Svaret blev nej direkt men jag som vet hur ghaneser funkar frågar om man kan åka halvvägs någonstans och sen byta, jo men det funka helt utmärkt enligt killen, ta en buss till Kumasi och byt sen. Jaaaha blev det att springa tillbaka till den första busstationen igen. Äntligen lyckades vi få en biljett och en helt underbar buss . Framför mig såg jag en skön sovstund på 5 timmar. Trodde jag..

Annie och jag hittade våra säten och slog oss ner. Skorna flög av och pannkakorna kom fram som frukost. Sen var det till att blåsa upp nackkudden, i med hörlurarna och luta sig tillbaka. Bussen rullar igång och en man reser sig 10 min in på resan. Plötsligt börjar han skrika i bussen på lokalspråk, vifta med bibeln och peka på alla. Nu dör jag tänkte jag .. han ska asså stå upp och predika 8 på morgonen när jag sovit tre timmar. Inte ens med högsta volym kunde jag stänga honom ute. Två timmar höll han på och äntligen när vi stannade för kissepaus och han gick av så trodde jag att jag skulle få sova . Men enligt karma hade jag inte rätt till det , nästa man steg på och så höll det på i några timmar ..

När bussen körde in i Kumasi var vi först av, inte en minut till i den bussen tack! Nu var det bara 8 timmar kvar upp till Tamale och sen en minibuss ut till Mole National park. Vad jag och Annie inte förstått var att Mole låg ca 3 timmar från Tamale och vid den tiden vi var framme skulle det varken vara säkert att åka taxi eller minibuss utan vi skulle få övernatta och ta morgonbussen. Trött som man var kände man ångesten över att behöva stanna i Tamale . Som tur var lyckades vi få tag i emelie som kunde hitta ett litet hostel till oss för en billig peng. Hostlet var inte jätteförtjusta i att vi kom under stängningstid men jag och Annie tog fram våra puppyeyes och fick oss ett rum.

Bussen till Mole på fredag morgon gick halv sex så upp igen fyra på morgon och snabbt ner till busstationen där regnperioden visade sig på styva linan..Resan till Mole som skulle ta 3 timmar tog 5,5 timme då vägarna var förstörda, bussen gick i sönder (ett antal gånger) och folk skulle på heeeela tiden med getter och annat skit. Dagen började inte bra för mitt psyke! När vi väl kom fram till den lilla by som ligger ca en mil utanför parken fick vi oss ännu en trevlig ghanesisk överraskning. Här ute använde dom inte taxi utan MOTORCYKLAR. Jag gör aldrig om den korta resan med en stor väska bakom en ghanes på motorcykel på en gyttjeväg. NOOO WAY! Nära döden upplevelse ett antal gånger!

Nu var vi äntligen framme på Mole och drog oss snabbt till receptionen där vi förklarat att vi försökt ringa hela dagen igår för att berätta att vi skulle komma men inte kunde komma på torsdagkvällen då bussen blev senare än vi trodde men att alla deras nummer var avstängda. Till svar fick vi då att vi kunde bo i vårt rum för natten men att dom sen hade bokat upp vårat rum med någon annan eftersom vi inte kom eller hörde av oss. Efter 24 hemska timmar stirrade jag strängt på kvinnan men bestämde mig sen för att det inte var värt fajten , jag behövde sova, och jag behövde det med en gång. Tuppluren varade i några timmar och när vi sen vaknade framåt ett lyckades vi höra att det fanns en eftermiddagssafari med bil som vi gärna följde med på. Vi såg många djur så som antiloper, vårtsvin, apor och lite andra som jag inte kan namnen på . Men elefanterna hade tydligen dragit sig längre in i parken än vad vi kunde komma och vi fick snällt acceptera att vi inte kunde se dom idag.

Lördagen blev den tredje tidiga morgonen i rad. Upp klockan 6 för att hinna med morgon safarin till fots. Det togs oss ca 20 min till fyra helt underbara elefanter stegade ut ur skogen framför oss. Guiden följde efter dom säkert och sakta till vi stod ca 10 meter ifrån dom. Magnifika var dom verkligen och enorma. Sakta men säkert följde vi elefanterna i ca en timme för att sen dra oss vidare ner på steppen där andra djur väntade vid vattenhålet. Vid lunch hade solen äntligen kommit fram och jag och Annie stört njöt då klimatet var mycket varmare än vår del av landet. Vi njöt av en härlig stund i solen men blev avbrutna när några tjejer på uteserveringen skrek febrilt. Tydligen var inte babianerna så folkskygga och hade bestämt sig för att hoppa upp på ett av borden och smaka på en av tjejernas ris. Inte direkt den önskade djurupplevelsen man tänkt i parken. Under dagen hade vi träffat så intressanta människor mest från USA och England och avnjöt nu en härlig lunch med några av dom när folk började peka och ta fram kamerorna. In vid boningshusen och polen hade en elefant bestämt sig för att smaka på ett träd. ( varför betalde vi för safari igen?) Helt orädd stod den där och slet sönder trädet för att kunna mätta sig. Dagen blev väldigt lyckad efter detta tyckte vi. På kvällen fick vi höra lite mer oroligheter om babianerna, tydligen hade några försökt skrämma bort dom med en pinne utanför sitt rum och till svar hade dom blivit klösta och fick nu snabbt som attan åka mot sjukan. Jag bestämde mig då för att alltid ha en pinne med mig var jag än gick, här skulle det då inte bli några klösmärken eller bett, punkt slut.

Turen låg på min och Annies sida till en viss del av söndagen. Inifrån motellet så gick där en direkt buss till Tamale vilket betydde ingen motorcykeltur för mig, thaaaank God! Meeeeen denna bussen gick 3.00 på natten , jahapp inte blev det någon sovmorgon här heller. I Tamale sen hittade vi en buss som gick direkt hem och vi bokade en biljett genast. Efter det blev det att försöka hitta mat till resan vilket slutade med kakor, ybervitt bröd och frukt, tummen upp för ghanesisk bussmarknad..

När bussen rullade in så var det dags för djupa suckar från vår sida igen. Detta var ingen långdistans buss vilket betyder att den varken hade AC eller rätt säten. Och av alla dagar så valde solen att lysa som mest idag. Jag svettades något outhärdligt och inte kunde jag dricka vatten heller för med min lilla blåsa visste man aldrig när man skulle behöva stanna och denna bussen stannade inte precis på beställning. Bussturen hem var hemsk , svetten rann, träsmak i rumpan, mina fotanklar försvann och busschauffören valde att testköra inför Formel -1. Tro jag det att medelåldern är låg i detta land.. suck!

Efter 18 timmar i buss och en timme i taxi såg vi vårt lilla hyreshus i byn. Helt slut vacklade vi in huset och slängde packningen till höger och vänster. Vi må vara helnöjda med att ha sett våra fina elefanter men aldrig i livet att jag gör om den resan frivilligt det ska ghaneserna veta!

Hoppas ni har det skönt där hemma , nu är det bara 3 veckor kvar till vi återförenas!

Kram!

Kommentera