” Jo Emelie kopplingen sitter definitivt till vänster..”

I helgen har det kämpats på rejält! För några veckor sen fick skolan en container fylld med olika saker och alla dessa saker hade bara slängts in i första bästa utrymme hur som helst! I ett av rummen hittade vi sjuukt mycket kläder nästan 600kg vilket barnen var helt överlyckliga över. Mitt jobb blev att packa upp och sortera alla kläder efter kön så att barnen senare kunde få komma in och välja lite plagg till sig själva. I lådorna med kläder fanns allt och mycket av det var sprillans nytt med prislapp och allt kvar vilket var så kul att se då dessa barnen verkligen förtjänar högsta kvalité! Efter några timmars jobb blev det dags att släppa in barnen för att dela ut kläderna och det var en syn må jag säga.. Jag tycker mellandagsrean är hemsk hemma, alla klättrar på varandra och allt ligger huller om buller men detta var ju nästan värre! Barnen var över allt, där låg kläder på golvet och i högar och mitt jobb med att sortera och vika var för länge sen förstört och vad gör jag..jo jag bara skrattar. För mitt i allt kaos så kände jag mg hemma, detta var nytt men ändå inte. Att se att det faktiskt inte är så mycket skillnad mellan kulturerna ibland är så skönt, vi veta båda hur man skapar ett mellandagsrea-kaos.

Igår blev det ännu mer sortering och städning, konferensrummet på andra våningen var fyllt med resterande saker från containern och det behövde vi rensa bort då skolan får besök i morgon av flera andra skolor för en tävling. Det är verkligen jättemånga och fina saker som folk har skänkt i containern dock skrattar jag när jag ser att dom skickat med mössor och fodrade jackor, något mindre behövligt i detta klimat. Efter att allt sorterats och packats om var det dags att skyffla ut allt på gården. Barnen började lyfta men stannade nästan genast upp när jag slängde upp två stora fyllda hockeyväskor på ryggen. ”MADAM LET ME HELP YOU!” ropade dom flesta och skyndade fram men jag bara vifta bort dom och det gjorde dom ännu mer förvånade. Jag antar att här nere anses tjejer inte lika starka eller att jag som vit inte borde lyfta med det struntade jag fullständigt i, jag är van att ta i och gillade utmaningen.  Men efter flera tunga lyft så fortsatte barnen ändå att insistera på att hjälpa mig och jag fortsatte att vifta bort dom.

När allt var nere på gården började vi med att packa in alla kläder i bilen. Skolan har inte mycket utrymme kvar och jag har helt hus för mig själv så jag la fram idén att fylla mitt vardagsrum då jag ändå inte använder det. Vår förare hade gått hem för dagen så Emelie bestämde sig för att köra vilket gav mig det bästa skrattet på flera veckor. Att där fanns tre pedaler fick jag göra klart rätt fort för Emelie då hon insisterade på att hon bara hittade två. När det sen var fastställt var vi tvungna att hitta och lossa parkeringsbromsen vilket visade sig vara lite klurigare än väntat. Efter att bilen hoppas och studsat några gånger och jag gråtit av skratt så kom vi äntligen iväg. Men sent som det var så behövde vi använda lyset och rätt var det var så var vindrutetorkarna på och jag kippade efter luft mellan skrattanfallen. Med ettans växel och hel lyset på och en gropig väg framför oss så lyckades vi tillslut komma fram till huset som ni borde veta bara ligger 75 meter bort.. så vi hann minsann med mycket i bilen på denna lilla sträckan.

Som avslut på kvällen fick Emelie nu skratta åt mig då vi skulle äta middag. Det röda som låg framför mig såg ju så klart ut som tomatsås men efter att ha spottat och fräst och desperat bett om vatten fick jag höra mellan Emelies skratt att det inte  alls var tomat sås ut krossade jalapeños, alltså ren peppar. Kan ju då berätta att jag är väldigt känslig med stark mat och tycker typ att flygande Jakob är starkt så detta fick fart på magen rejält för kvällen och Emelie kan fortfarande inte fatta att jag skyfflade in en hel sked i munnen… tack för varningen!

 

Ghana fortsätter att förvåna..!

1975098_281815111981706_661997590_n

En liten snabbrepris

Jag har nu varit i Ghana snart 2 veckor och jag vet att jag inte varit den flitigaste när det gäller inlägg. Men till mitt försvar så suger intern
et här nere och jag jobbar just nu på att få igång det. But to make up for my mistakes så kommer nu ett jätteinlägg med det som hänt dom senaste dagarna så att ni hinner med i svängarna innan inläggen börjar komma regelbundet.  Även om jag inte hållit er uppdaterade så har jag själv varit flitig och skrivit ner mina tankar just för eran skull. ( Lista med bonuspoäng för mig kommer snart att införskaffas!)

Photo 2014-02-10 16 41 47

Lördagen den 8 februari: Efter att ha hälsat på många nyfikna barn på fredagen så fick jag nu lite tid för mig själv och en chans att se mig omkring. Emelie introducerade mig för 2 pojkar Amoah och Kwesi som båda är seniors på skolan, vilket innebär att dom bara har 1 år kvar på Great Andoh International school.  Innan jag berättar om vad vi gjorde så skulle jag vilja berätta lite om Kwesi. Kwesi är 18 år och väldigt troende, han är också en av dom pojkarna jag har kommit att tycka bäst om. Kwesi är bara 18 år och ändå så lever han med sådan passion. När han pratar om Gud och sin religion och hur han en dag skulle vilja bli pastor så lyser hela han upp och även allt runt omkring han. Hemma i Sverige är religion inte något vanligt och det är ännu ovanligare att man pratar om det, men för Kwesi och den kultur han lever i så är det fullt normalt. Han är mognare än dom flesta killar jag känner och hans motivation är djup, jag beundrar han något otroligt. Jag hoppas att jag själv en dag kan prata om något som jag håller kärt med sådan bestämdhet och glöd som han.

Tillbaka till lördagen, pojkarna blev tillbedda att ta med mig till den lilla marknaden i Kasoa (tro mig den var allt annat än liten).  Vi började med att ta oss till Budumburams taxiplats vilket är ungefär 15 minuters gång därifrån jag bor. Solen stod högt och det var nog närmare 32 grader varmt vilket passade mig och mitt vita skinn perfekt! Efter en stund hittade vi en taxi men som vi alla visste skulle detta inte bli billigt då chauffören förstod att jag stod för resans kostnad. Efter att Amoah och Kwesi dealat lite med mannen så sa jag tillslut till dom att om det blev för dyrt så kunde vi alltid gå in till Kasoa. Båda tittade på mig tveksamt och jag visste vad dom tänkte ” vitingen kommer aldrig klara värmen” men jag var sugen på att visa dom annat. Vi började gå längs motorvägen eller vi kanske ska kalla det dödsvägen för så kändes det. Det vi kallar för vägrenna kallar ghaneserna för ett extra körningsfält eller omkörningsfilen. Kwesi och Amoah fick ständigt hålla ett öga på mig och bilarna runt omkring vilket jag nu tackar dom för efter som jag aldrig visste vad jag gav mig in på .  Efter en timmes gång och flera ” are you okay Madam? Do you want to rest?” så nådde vi hjärtat av Kasoa.

Marknaden i Sverige handlar mest om blommor och färska varor så som frukt och grönsaker kanske en och annan fiskbil. I Ghana är marknaden som ett supermarket utan väggar eller AC. Jag kunde hitta allt, tvättmedel, kryddor, skor, mobiler, pennor, väskor, rengöringsmedel, jordnötssmör, bakelser osv.  Så klart så hade den ghanesiska marknaden allt som vi har i Sverige bara att istället för en fiskbil så hade dom ett fiskbås i 32 grader, den lukten kommer att för alltid finnas i mitt minne.

När jag har rest innan så har jag alltid varit jätterädd för att bli sjuk och inte kunnat utnyttja semestern helt vilket har lett till att jag nästan aldrig prövat någon ny mat. Men eftersom jag nu visste att jag skulle stanna i 6 månader så tog jag denna dagen som en början på min lilla smakresa, jag prövade allt i min väg. Den färska Mangon, Plantane(bananchips), ghanesisk bakelse samt färsk kokosnöt och dess saft. Allt smakade så underbart och jag var helnöjd med mig själv! Att jag sen en vecka senare skulle bli dålig i magen av min nya lilla matresa det var något jag inte var så helnöjd över, men what the hell!

Måndagen den 11 februari: Min första dag i skolan.

Då jag har varit aktiv den senaste tiden med träning och bestämt mig för att fortsätta med det så gick jag upp klockan 5 eftersom det är den tiden på dagen då det är tillräckligt ”kallt” för att kunna träna. Till min stora förvåning så hade duschen slutat att funka och där stod jag förbryllade och vred på kranen. Emelie som är min resemamma, vän och grundare till skolan jag hjälper till på och en aning mer rutinerad än mig berättade att vattnet ibland försvinner och att ibland är det bara borta en dag men ibland kan det också vara borta en vecka. Reality hits Lisa och jag fick plocka upp min haka från det ny sopade golvet, snacka om att bli bakteriehärdad. Som tur var så fanns det en liten brunn utanför där man kunde hämta vatten ifrån och bada ur en balja, Välkommen till Ghana!

07.30 stod jag ”nyduschad” och redo på skolgården och inväntade ”Assembly”. På självaste assemblyn så radade alla klasserna upp sig för att be och sjunga nationalsången samt för att få lite information om dagen. Innan lektionerna började så berättade man även att en ny person hade kommit till skolan för att hjälpa till ”Madam Lisa Wheelgrän ” och alla barnen kvittrade förtjust (ingen press Lisa , ingen press alls!).

När alla barnen var på plats i sina klassrum gick jag bort till klass 1 som skulle bli den första klassen att observera under dom första veckorna. Om jag fick beskriva lärarens utlärningsmetod med ett ord skulle det var ”upprepning”. Under mina 4 timmar i klass 1 så hann barnen lära sig stava siffrorna 6-11, tror inte jag behöver berätta hur många gånger barnen upprepade dessa siffror under dessa 4 timmarna och jag kände genast att detta inte var vad jag hade väntat mig av lärarna. Visst är dom duktiga men dom stackars barnen höll ju på att somna i stolarna av uttråkning (och dom var inte dom ända kan jag säga). Men säg vad man vill, barnen lärde sig, men tro jag de när man upprepat samma sak i 4 timmar…

Prick 12.00 gick jag hem för en efterlängtad lunch och en powernap. 4 timmar senare gick jag tillbaka till skolan för nu var skoldagen slut och mitt andra pass som aktivitetsledare började. Första fotbollsträningen med tjejerna blev också en chock. Det där med att passa tid finns inte i deras värld riktigt ännu, men inte konstigt dom har ju aldrig haft en träning innan och vet inte vad som förväntas och för mig sitter det i ryggraden. Kl 16.00 stod jag och väntade på att tjejerna skulle ta på sig , 16.45 stod sedan tjejerna på plan och både jag och Emelie skrattade för oss själva. Vissa av barnen hade bytt om och vissa stod i klänning eller jeans vilket fick mig att skratta ännu mer. Vi började med att göra lite enkla pass övningar och lite teknik för att dom skulle bli mer säkra. Mitt i en av övningarna tappar jag hakan än en gång då en av tjejerna står med ett kakpaket och ska träna och äta samtidigt, ojoj vad jag måste påminna mig själv om deras relation till hur träningar går till. Efter en timme tyckte jag det räckte och tjejerna var nog också rätt nöjda. Nu hade både dom och jag fått en uppfattning om vad som behövde tränas på och vad som förväntades av dom .

Photo 2014-02-08 17 14 04

Alla hjärtans dag

På alla hjärtans dag fyllde en av kollegorna på skolan år och vi blev med bjudna på en klubb. 19.00 skulle vi vara klara att åka och i Ghana betyder detta ungefär 21.00. Efter det skulle vi hämta upp resten av lärarteamet och hamnade på klubben ca 22.30. Jag kan ju säga att om folk tycker svenska ungdomar dansar nära hemma så är det inget jämfört med vad dom gör i Ghana. Skillnaden här är att här betyder det inget om man dansar nära med någon för det är så dom dansar och så som vi dansar när vi tycker om någon så kan Ghaneserna dansa med sina syskon, vilket fick mig att tappa hakan ett antal gånger under kvällen.  Och innan jag hade lärt mig allt detta så fick jag mig en ännu större chock när en av dom manliga lärarna Frank som är ungefär lika gammal som mig och en Gud på att dansa, började torrjucka mot mig och dra med mig ut på dansgolvet.  Men för Frank var detta fullt normal och jag kunde inte annat än skratta och fortsätta dansa med honom. Hemma i Sverige är det oftast tjejerna som dominerar på dansgolvet men här är det tvärtom och killarna hade bättre höftrörelser än mig och jag bara stod och stirra som ett fån. Detta land överraskar mig om och om igen. Kl 01.30 skulle vi dra oss hem men i Ghanatid såb lev det såklart 03.30. Efter att ha dansat i flera timmar kom jag hem till mitt lilla hus fyra på natten och längtade efter sängen. Dock möttes jag en pöl vatten i hallen och paniken spred sig när jag skyndade mot mitt rum. Några timmar innan vi åkte när jag skulle duscha så hade jag skruvat på vattnet men som hade lagt av mitt i allt och tydligen så hade jag glömt att vrida tillbaka duschkranen ordentligt och vattnet hade hittat sig tillbaka under kvällen. Så där stod jag med 3cm vatten i hela rummet och en madrass som flöt.  Tur har aldrig funnits i mitt CV och det kommer nog aldrig läggas till där heller, men men man kan ju alltid hoppas i framtiden.

 

Photo 2014-02-14 22 21 20

”Everything worth doing starts with some sort of fear .”

Klockan är 02.37 och jag har inte sovit en blund..helt meningslöst enligt mig! Sista kvällen hemma har varit fylld med skratt, tÃ¥rar, gamla minnen och en blodig strid  med resväskan! Efter att jag noga planerat min packning och kollat listan 211 gÃ¥nger sÃ¥ hade jag fÃ¥tt med allt, nu skulle  jag bara stängaa väskan… vilket visade sig vara hemskt!  Hur jag än gjorde sÃ¥ vägrade dragkedjan stänga sig ordentligt. Mamma försökte, jag försökte ( ett antal gÃ¥nger med lite svordomar och muttrande som inte gav nÃ¥gon effekt) och Nathalie prövade.  När den väl stängt sig efter lite brottning och vÃ¥ld sÃ¥ skulle alla väskorna vägas och som vanligt när jag ställer nÃ¥got pÃ¥ vÃ¥gen sÃ¥ visade den för mycket. . Det var bara till att öppna väskorna igen och börja om. Efter att bÃ¥de Nathalie och mamma renoverat om i väskan prövade vi igen och  den stängdes perfekt! Och sÃ¥ hade den tappat sina kilon pÃ¥ rätt ställen, thank God!

Vi denna tiden gav mamma upp och gick och la sig och kvar blev jag och Nathalie(som nu snarkar högljutt i sängen) .  Vi stannade uppe en lång stund och pratade om allt möjligt och jag fick mig några rejäla skratt som jag nu kan  spara på och leva på ett tag.

MÃ¥nga har frÃ¥gat mig om jag är nervös eller sÃ¥ och mitt svar har varit och är fortfarande nä!  Kanske är jag lite rädd,  lite rädd att fÃ¥ höra meningen ”beklagar,  men du har for meget i tasken”  eller ” undskyld mig, men din taske er for stor” men mer än sÃ¥ fasar jag inte. Jag är faktiskt redo nu,  tror jag. . Om inte sÃ¥ blir jag det snart!

received_m_mid_1391551938923_23dd90b04f0a286495_0